Del I

I artikel 1-6 definieras diskriminering av kvinnor, och konventionsstaterna befäster sin enighet i att genomföra konventionens mål med hjälp av lagstiftning, administrativa åtgärder och andra medel, såsom kvotering.

Artikel 1 – Definition av ”diskriminering av kvinnor”

I denna konvention avser uttrycket ”diskriminering av kvinnor” varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av kön som har till följd eller syfte att begränsa eller omintetgöra erkännandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller medborgerliga området eller något annat område för kvinnor, oberoende av civilstånd och med jämställdheten mellan män och kvinnor som grund, eller åtnjutandet eller utövandet av dessa rättigheter och friheter.

Kommentarer till artikel 1

Kvinnokonventionen är det första internationella dokument som definierar diskriminering mot kvinnor. Definitionen gäller för alla konventionens artiklar.

Enligt kvinnokommitténs rekommendation nr. 19 ska de rättigheter och friheter som nämns i artikel 1 innefatta: [1]

Rätten till liv
Rätten att inte utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning
Rätten till frihet och personlig säkerhet
Rätten till lika skydd av lagen
Rätten till jämställdhet inom familjen
Rätten till den högsta uppnåeliga standarden vad avser fysisk och mental hälsa
Rätten till rättvisa och gynnsamma arbetsförhållanden

Kvinnokommittén säger också att könsbaserat våld, dvs. våld som riktas mot en kvinna i egenskap av hennes könstillhörighet eller som drabbar kvinnor oproportionerligt hårt, ska ingå i definitionen av vad som är diskriminering av kvinnor. Detta gäller oavsett om det är staten eller en privatperson som är förövare. [2]

Alla former av uteslutande eller förhindrande av kvinnors rätt att leva sina liv med tillgång till samma rättigheter och friheter som män skall räknas som diskriminering av kvinnor, även om diskrimineringen är oavsiktlig.

Definitionen omfattar diskriminering på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller medborgerliga området, ”eller något annat område”. Härigenom hamnar även diskriminering i hemmet och på det privata planet inom definitionens ramar. [3]

---

Artikel 2 – Skyldighet att avskaffa diskriminering av kvinnor

Konventionsstaterna fördömer diskriminering av kvinnor i alla dess former,är eniga om att på lämpligt sätt och utan dröjsmål inrikta sin politik på att avskaffa diskriminering av kvinnor och åtar sig i detta syfte att
a) införa principen om jämställdhet mellan män och kvinnor i sina nationella grundlagar eller andra lämpliga författningar, om så inte redan skett, och säkerställa att denna princip genomförs i praktiken genom författningar och andra lämpliga medel;

b) vidta lämpliga lagstiftnings- och andra åtgärder, vid behov innefattande påföljder, som förbjuder all diskriminering av kvinnor;

c) skapa rättsligt skydd för kvinnors rättigheter på samma grunder som för män och att genom behöriga nationella domstolar och andra offentliga institutioner säkerställa ett effektivt skydd för kvinnor mot varje diskriminerande handling;

d) avstå från varje diskriminerande handling eller förfarande mot kvinnor och säkerställa att myndigheter och offentliga institutioner handlar i överensstämmelse med denna skyldighet;

e) vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor från enskilda personers, organisationers eller företags sida;

f) vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att ändra eller upphäva gällande lagar och förordningar, sedvänjor eller bruk som innebär diskriminering av kvinnor;

g) upphäva alla nationella straffbestämmelser som innebär diskriminering av kvinnor.

Kommentarer till artikel 2

Artikel 2 beskriver vilka förpliktelser för att avskaffa diskriminering mot kvinnor som staterna åtagit sig. Bland annat ska jämställdhetsprincipen finnas med i grundlagen, och kvinnor ska skyddas från diskriminering genom lagstiftning. Åtgärder måste vidtas för att både myndigheter, företag och privatpersoner skall avstå från diskriminering, och alla seder och lagar som har diskriminerande verkan måste ändras eller upphöra.

Kvinnokommittén menar att artikel 2 är en av de grundläggande artiklarna i kvinnokonventionen, och att de stater som ansluter sig till konventionen gör det eftersom de håller med om att all diskriminering av kvinnor skall fördömas. Därför är det inte acceptabelt att reservera sig mot artikel 2. [4]

I artikel 2 (e) och (f) understryks att dis kriminering enligt konventionens defini tion inte bara är något som staten kan utöva, utan även enskilda personer. Staten kan anses vara ansvarig för enskilda individers handlande om inte tillräckligt gjorts för att förhindra detta. Samma sak gäller om ett
sådant handlande inte utreds och straffas, eller om ingen kompensation ges till den som utsatts för brottet.

Kvinnokommittén rekommenderar dessutom staterna att utbilda sina tjänstemän i genusfrågor för att säkerställa konventionens efterlevnad. [5] Kraven i denna artikel går mycket längre än att bara kräva att staterna ändrar sina lagar – det är den faktiska efterlevnaden av jämställdhetsprincipen som är viktigast!

I den svenska grundlagen förbjuds lagstiftning som missgynnar någon på grund av kön. Andra svenska lagar på området är Jämställdhetslagen och lagen om likabehandling i högskolan. Det är Jämställdhetsombudsmannen som har till uppgift att granska efterlevnaden av dessa lagar. [6]

Fundera över:

Är Jämställdhetsombudsmannen (JämO) en tillräckligt stark institution för hanteringen av dessa frågor?
Vilken utbildning i jämställdhetsfrågor ges på din skola/arbetsplats? Ärden tillräcklig?
Känner alla till att regeringen har en skyldighet att avskaffa diskriminering?

---

Artikel 3 – Utveckling och framsteg för alla kvinnor

Konventionsstaterna skall på alla områden, och särskilt på de politiska, sociala, ekonomiska och kulturella områdena, vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att säkerställa full utveckling och framsteg för kvinnorna och därmed garantera dem utövande och åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på grundval av jämställdhet med männen.

Kommentarer till artikel 3

Artikel 3 förpliktigar konventionsstaterna att fullfölja sina åtaganden enligt artikel 2. Alla lämpliga åtgärder ska tas för att på alla områden säkerställa jämställdhet mellan kvinnor och män. Glöm inte bort att denna, liksom alla andra artiklar i konventionen, självklart omfattar kvinnor som har en särskilt utsatt position i samhället, och som riskerar att dubbeldiskrimineras - exempelvis kvinnor med olika former av handikapp och invandrarkvinnor. Kvinnokommittén antog 1991 allmän rekommendation nr.18, där konventionsstaterna uppmanas att i sina rapporter informera om situationen för kvinnor och flickor med funktionshinder. [7]

Fundera över:

Hur ska vi lyckas med att införa total jämställdhet?
När har ”full utveckling och framsteg” uppnåtts i ett samhälle?
Är kvinnor tillräckligt delaktiga i utformningen av de åtgärder som ska leda fram till detta? Om inte - varför?
Har du kunskap om situationen inom din samhällsektor när det gäller
kvinnor och flickor med funktionshinder?

---

Artikel 4 – Tillfälliga åtgärder för att uppnå jämställdhet

1. Konventionsstaternas vidtagande av tillfälliga, särskilda åtgärder för att påskynda faktisk jämställdhet mellan män och kvinnor skall inte betraktas såsom diskriminering enligt denna konvention, men får inte medföra ett bibehållande av olikvärdiga eller skilda normer; dessa normer skall upphöra när jämställdhet i fråga om möjligheter och behandlig har uppnåtts.

2. Konventionsstaternas vidtagande av särskilda åtgärder, inklusive de åtgärder som nämns i denna konvention, för att skydda moderskapet, skall inte anses vara diskriminerande.

Kommentarer till artikel 4

Särskilda åtgärder är enligt artikel 4 en tillåten metod för att uppnå jämställdhet i samhället. Skälet till att detta tillåts är att skillnaden mellan lagen och att uppnå jämställdhet i verkligheten ofta är stor. Eftersom positiv särbehandling eller kvotering är ett led i strävandet efter jämställdhet ska detta inte anses vara diskriminerande. Så fort detta mål är uppnått ska särbehandlingen dock upphöra.

1988 uppmanade kvinnokommittén de anslutna staterna att använda sig av artikel 4.1 i större utsträckning än vad som dittills gjorts för att uppnå konventionens mål på arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet och politiken.

Det understryks särskilt att åtgärder som vidtas för att skydda kvinnospecifi ka områden, som exempelvis moderskapet, inte ska anses vara diskriminerande.
Det är viktigt att notera att inte alla åtgärder som är till fördel för kvinnor faller inom ramen för artikel 4. Skillnad måste göras mellan åtgärder som vidtas för att påskynda uppfyllelsen av ett konkret mål, och åtgärder som syftar till att säkerställa kvinnors civila, politiska, ekonomiska, sociala eller kulturella rättigheter. [8]

Fundera över:

I vilken utsträckning använder man sig av dessa särskilda åtgärder i Sverige?
Vilka resultat har det fått? Är det tillräckligt?
Varför är motståndet mot kvotering så stort? Hur ska jämställdhet uppnås utan kvoteringsåtgärder?

---

Artikel 5 – Stereotypa roller

Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att
a) ändra mäns och kvinnors sociala och kulturella beteendemönster för att därmed avskaffa fördomar samt seder och bruk som grundar sig på föreställningen om det ena könets underlägsenhet eller på stelnade roller för män och kvinnor;

b) säkerställa att familjeutbildningen bibringar en riktig uppfattning om moderskapet såsom social funktion och erkänner att män och kvinnor har gemensamt ansvar för sina barns uppfostran och utveckling, varvid barnens bästa alltid skall komma i första hand.

Kommentarer till artikel 5

Även då stora ansträngningar görs för att uppnå jämställdhet både på det juridiska och det faktiska planet är det en förändring av kvinnors och mäns fördomar och beteenden i grunden som måste ske.

Artikel 5 (a) manar konventionsstaterna till att angripa beteendemönster som är stereotypa och som framställer det ena könet som bättre eller sämre än det andra. Könsroller är oftast tydligast i hemmet, och artikel 5 (b) fordrar att föräldrarnas gemensamma ansvar för sina barn framhålls, och att moderskapets viktiga funktion erkänns.

Kvinnokommittén har uttryckt oro över att synen på kvinnor är så stereotyp, och konventionsstaterna uppmanas att utbilda och informera allmänheten för att förändra detta förlegade synsätt, för att därigenom uppnå kulturell och social jämlikhet. [9]
Här understryks återigen att andra än staten innefattas i utövarbegreppet enligt konventionen.

Fundera över:

Vad förväntar vi oss av män respektive kvinnor i olika situationer?
Vad anses vara ”kvinnligt” och vad anses vara ”manligt”?
Varför är det ofta en självklarhet att kvinnan i familjen eller förhållandet skall ta det största ansvaret för hushållet vad gäller matlagning, städning, tvätt, etc?
Varför har dessa viktiga uppgifter så låg status?
Varför skyller vi brister i ett hem på kvinnan istället för på båda parter?
Hur kan fler pappor motiveras att utnyttja sin föräldraledighet?
Varför är det oftast mammorna som stannar hemma för vård av sjukt barn?
Anser de flesta att mamman är bättre lämpad att uppfostra barnen?
Hur påverkas en arbetsplats av stereotypa synsätt?

---

Artikel 6 – Prostitution och handel med kvinnor

Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att bekämpa alla former av handel med kvinnor och utnyttjande av kvinnoprostitution.

Kommentarer till artikel 6

Hög arbetslöshet, fattigdom och felaktiga föreställningar om kvinnors sexuella tillgänglighet tvingar många kvinnor och flickor till prostitution. Prostituerade är på grund av sin låga status en sårbar och marginaliserad grupp som behöver samma skydd mot våldtäkt och andra former av våld som alla andra kvinnor. Hög arbetslöshet och fattigdom är också orsaker som leder till ökad trafficking.

Trafficking är ett annat ord för människohandel, och betyder i det här sammanhanget rekrytering, transportering, härbärgering eller mottagande av personer som genom hot, våld eller annan form av tvång, bortrövats eller lurats i syfte att sedan utnyttjas sexuellt, i prostitution eller till tvångsarbete. [10]

Redan 1949 antogs FN: s konvention om människohandel och prostitution, vilken helt tar avstånd från koppleri och prostitution, samt förbjuder bordeller. Kvinnokonventionen artikel 6 går steget längre genom att föreskriva att konventionsstaterna inte bara skall lagstifta för att komma åt problemen, utan dessutom angripa de bakomliggande orsakerna till trafficking och prostitution.

Artikel 6 omfattar även andra former av sexuellt utnyttjande än de som nämns ovan, däribland sexturism, anställningar av hemhjälp från företrädesvis utvecklingsländer, vilka sedan utnyttjas sexuellt, samt skenäktenskap eller ”hustruimport” i samma syfte. Artikeln uppmanar dock inte konventionsstaterna att göra prostitution straffbart. [11]

Enligt rikskriminalpolisen kommer 200-500 kvinnor till Sverige varje år som offer för trafficking. De flesta är från Baltikum eller Ryssland och har lurats att komma hit genom falska erbjudanden om arbete som servitris eller i privata hushåll. Dessa kvinnor isoleras och bevakas av hallickar som ofta tar hand om merparten av deras inkomst. [12]

Fundera över:

Hur kan skyddet för utsatta grupper i samhället ökas?
Hur ser situationen ut i Sverige?
Vilka insatser görs i andra länder från svenskt håll?
Hur kan ett gränsöverskridande samarbete se ut?
Det är inte bara staten som kan och ska motverka detta - vilket ansvar har vi själva?