Kvinnokonventionen 
Del V
Kvinnokommittén etableras genom artiklarna 17-22 i kvinnokonventionen, där även riktlinjer ges för hur ländernas rapportering skall gå till. Artiklarna återges inte i sin helhet utan vävs in i den löpande texten.Kvinnokommittén
Kvinnokommittén, som bildades 1982, sammanträder två gånger om året och består av inte mindre än 23 experter som enligt konventionen ska vara ”moraliskt högtstående sakkunniga med stor kompetens på det område konventionen behandlar”. Kommitténs främsta uppgift är att granska vilka framsteg som de olika länderna gjort i sin tillämpning av kvinnokonventionen. Vid utnämnandet av kommitténs ledamöter, som sker genom en hemlig omröstning, är det viktigt att hänsyn tas till en rättvis geografi sk fördelning och att olika kulturer blir representerade. Majoriteten av kommitténs ledamöter väljs för en fyraårsperiod. År 2001 valdes professor Göran Melander in i kvinnokommittén. Sverige har tidigare representerats i kommittén under åren 1982 - 84 av Johan Nordenfelt och 1985 - 88 av Margareta Wadstein. [46]Det är kommitténs önskemål att genomgången av ett lands rapport resulterar i en konstruktiv dialog mellan landets representanter och kommittéledamöterna. Detta förutsätter givetvis att landets representanter är kompetenta och väl insatta i människorättsfrågor. [47]
Efter genomgången av ett lands rapport publicerar kommittén sina ”avslutande kommentarer”, vilka baseras på rapporten och den förhoppningsvis konstruktiva dialogen. Det är kommitténs förväntning att den avslutande kommentaren översätts och sprids i respektive land. [48]
Varje år lämnar kommittén en verksamhetsrapport till FN:s generalförsamling. Däri kan kommittén lägga fram förslag och rekommendationer grundade på ländernas rapporter. [49]
Rapportering till kommittén
De stater som anslutit sig till konventionen har också åtagit sig att rapportera till FN: s kvinnokommitté hur arbetet med att införa konventionens bestämmelser fortgår. Detta inleds med en initial rapport som staten i fråga måste lämna in inom ett år efter att konventionen trätt i kraft. Därefter skall rapporter lämnas minst vart fjärde år eller när kommittén begär det. [50]Från juni 2002 fi nns det nya riktlinjer för hur en rapport skall se ut. Bland annat måste konventionsstaterna beakta alla artiklar från 1 till 16 med tillhörande rekommendationer när rapporten skrivs.
Om staten i fråga har reserverat sig mot någon av dessa artiklar så måste en förklaring till varför
reservationen först gjordes och varför den fortfarande kvarstår ingå i rapporten till kommittén. [51]
Den initiala rapporten skall förklara vilka lagar som redan lever upp till konventionens krav och hur planerna ser ut för att ändra de lagar som inte gör det. Den här första rapporten ska utgöra grunden för de kommande, periodiska rapporterna, vilka i sin tur skall fokusera på vad som gjorts under den fyraårsperiod som förfl utit mellan rapporterna. I de periodiska rapporterna skall staterna också lägga särskild vikt vid sådant som kommittén kommenterat. [52]
Enligt handlingsplanen från kvinnokonferensen i Peking 1995, så ska rapporterna också innehålla information om staternas agerande i relation till de tolv kritiska områden som kvinnokonferensen defi nierade. [53]
Inför mötet med kommittén kan frivilligorganisationer från det land som ska granskas välja att lämna in en parallellrapport, ofta kallad skuggrapport, om hur de anser att konventionen efterlevs. Eftersom ett lands regering ibland kan tendera att förringa existerande problem med jämställdheten så kan det missförhållandet balanseras med en parallellrapport.
Fram till 1999 var rapporteringssystemet det enda sätt som kommittén kunde kontrollera staterna på. Numer har kvinnokonventionens fakultativa protokoll öppnat nya dörrar till en effektiv kontroll av kvinnors rättigheter. Läs mer om detta i avsnittet om det fakultativa protokollet.
