Fakultativt protokoll till kvinnokonventionen

Protokollets tillkomst

Redan under arbetet med kvinnokonventionen kom fl era förslag, bland annat från Sverige, på att konventionen skulle innehålla någon form av klagorätt, liksom de andra stora människorättsinstrumenten gör. Tyvärr fick inte något av dessa förslag gehör.

Efter utebliven framgång i frågan under hela 80-talet, kom slutligen ett genombrott under världskonferensen för mänskliga rättigheter som hölls i Wien 1993. Kvinnokommissionen gavs i uppdrag att undersöka möjligheterna för att införa individuell klagorätt i ett tilläggsprotokoll till kvinnokonventionen.

Åtskilliga genomläsningar och förslag senare antog generalförsamlingen kvinnokonventionens fakultativa protokoll den 6 oktober 1999. Tre månader efter att den tionde staten anslutit sig trädde det i kraft den 22 december 2000. [1]

I september 2006 hade 79 av kvinnokonventionens 175 medlemmar anslutit sig till protokollet. Sverige anslöt sig den 24 april 2003.

Protokollets huvuddrag

Det är viktigt att tänka på att protokollet inte tar upp några nya rättigheter. Protokollet hjälper istället till att tolka de rättigheter som redan finns med i kvinnokonventionen. Eftersom protokollet är ett tillägg till en redan existerande överenskommelse kallas det ofta för ”tilläggsprotokollet”.

Endast de stater som redan har gått med på att vara bundna av kvinnokonventionen kan välja att ansluta sig till protokollet.

Kvinnokommitténs beslut är inte bindande, men genom att göra noggranna uppföljningar och skapa opinion fi nns det goda chanser för att en stat skall följa kommitténs rekommendationer.

Protokollet innehåller två delar, dels en individuell klagorätt, dels ett undersökningsförfarande.

Den individuella klagorätten ger enskilda personer eller grupper av pe soner som anser att deras rättigheter enligt kvinnokonventionen har kränkts rätten att inkomma med klagomål till kvinnokommittén. De detaljerade förutsättningarna för detta redovisas nedan.

Undersökningsförfarandet riktar sig mot mer allvarliga och systematiska kränkningar av kvinnokonventionen. Om kommittén tar emot trovärdiga upplysningar om att något sådant pågår i en protokollstat så skall kommittén be den staten att samarbeta för att kontrollera upplysningarnas riktighet. Kommittén kan i detta skede besluta att någon av dess ledamöter ska genomföra en mer grundlig undersökning av förhållandena i staten. Den färdiga undersökningen ska sedan överlämnas
till protokollstaten tillsammans med kommitténs kommentarer och rekommendationer. Inom sex månader därefter ska protokollstaten själv inkomma med kommentarer. Hela undersökningsförfarandet genomförs konfi dentiellt, men slutresultatet av undersökningen publiceras i kommitténs årsrapport och på dess hemsida. [2]

Den individuella klagorätten

För att kunna göra en framställan till kvinnokommittén måste ett antal grundförutsättningar vara uppfyllda. För det första krävs att den stat som kränkt kvinnors mänskliga rättigheter skall ha anslutit sig till protokollet (vara en protokollstat), och att de som kränkts befi nner sig under protokollstatens jurisdiktion.

En kränkning behöver inte alltid vara en handling som aktivt företagits av staten. Att en stat låter bli att agera för att förhindra att en kvinnas rättigheter kränks, eller inte uppfyller sina åtaganden enligt kvinnokonventionen, kan också utgöra grund för att klaga till kommittén. [3]

Eftersom kvinnokonventionen ställer krav på att staterna ska förhindra och avhjälpa kränkningar av kvinnors mänskliga rättigheter som utförs av individer så kan överträdelser gjorda av icke-statliga grupper och personer också anmälas utan att det strider mot protokollets regler. [4]

En framställan får göras av enskilda individer eller grupper av individer. I vissa fall kan också en framställan göras på annans vägnar om den personen eller gruppen har gett sitt medgivande. Om inget medgivande givits måste den person som lämnat in klagomålet rättfärdiga sitt handlande för att kommittén skall ta upp fallet. Kommittén kan göra undantag från medgivanderegeln till exempel om antalet kränkta individer är så stort att det är omöjligt att inhämta svar från alla. [5]

Förutsättningar för att en framställan skall prövas

För att kommittén skall pröva en inkommen framställan krävs det att den gjorts av en behörig person, eller av en behörig grupp. Därutöver krävs att klagomålet är skriftligt och att det inte är anonymt. Kommittén prövar inga anonyma klagomål. Kommittén avvisar även alla framställningar som avser en stat som inte är ansluten till protokollet.

Det är mycket viktigt att notera att kommittén inte heller ska pröva en framställan om inte alla nationella rättsmedel först uttömts. Med andra ord kan man aldrig vända sig till kvinnokommittén med sin klagan om man inte dessförinnan fått saken prövad i sitt eget lands domstol. Det enda undantag som görs från den här regeln är då det nationella rättsystemet tar omotiverat lång tid på sig, kostar för mycket, eller på något annat sätt kan bedömas vara verkningslöst. [6]

En framställan till kommittén ska också avvisas i de fall saken redan har prövats av kommittén eller enligt något annat internationellt förfarande, om den är uppenbart ogrundad eller inte till räckligt styrkt, om den är oförenlig med konventionens bestämmelser, om den utgör ett missbruk av rätten att göra anmälningar, eller om de kränkningar som framställan behandlar har inträffat innan protokollet trätt i kraft för staten i fråga. Om kränkningarna fortsatt därefter går det naturligtvis bra att anmäla dem. [7]

Kommitténs prövning

Om kommittén inte har anledning att avvisa en framställan ska den konfidentiellt underrätta den protokollstat som klagomålet avser. En förutsättning för detta är att de individer som klagat samtycker till att deras identiteter röjs. Det är protokollstatens ansvar att se till att den eller de personer som gjort en framställan till kommittén inte behandlas illa eller utsätts för hot på grund av detta. [8]

Kommittén får också be den berörda protokollstaten att pröva om den ska vidta några tillfälliga åtgärder för att inte de individer som påstår att de blivit kränkta ska drabbas av skador som sedan inte kan repareras. [9]

Staten som ska prövas har efter att den underrättats av kommittén sex månader på sig att skriftligen inkomma med förklaringar till vad som inträffat samt vilka åtgärder som den eventuellt vidtagit. [10]

Kommitténs prövning av fallet ska inte vara öppen för allmänheten. Kommittén får lov att söka information från andra än de båda parterna, exempelvis från icke-statliga organisationer och FN-organ. De båda parterna har rätt att få ta del av all information som kommittén använder som grund för sitt beslut. [11]

Om kommittén kommer fram till att en kränkning av kvinnors rättigheter har ägt rum ska den meddela sina rekommendationer både till staten och till den eller de som gjort anmälan. Kommitténs åsikter kommer därefter att publiceras i dess årliga rapport, och på dess hemsida. Protokollstaten måste
efter sex månader skriftligen redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att få rätsida på problemet. [12]

Kommittén får be protokollstaten att inkomma med ytterligare upplysningar om den anser att det behövs. Kommittén kan också be om detta i anslutning till den ordinarie rapporten som lämnas enligt bestämmelserna i kvinnokonventionen. [13]

Varför behövs tilläggsprotokollet?

Argumenten för tillkomsten av ett tilläggsprotokoll till kvinnokonventionen var många. Bland annat menade kvinnokommittén att rapportering som det enda befi ntliga sättet att kontrollera att konventionsstaterna verkligen arbetade för att införliva konventionen på alla plan i samhället inte var tillräckligt. Med tilläggsprotokollet blir kontrollmekanismen, och därmed även införlivandet, mer effektiv. Kommittén får chansen att pröva individuella fall mot nationell lagstiftning och ge detaljerade kommentarer och förslag till förändringar. [14]

Protokollet kommer att stärka kvinnors rättigheter över tiden, bland annat genom att kommittén utarbetar en praxis som kan användas också i nationella domstolar, och genom att fallen publiceras och diskuteras.

---