Mänskliga rättigheter – även för kvinnor

Att särskilja kvinnors rättigheter från mänskliga rättigheter kan tyckas absurt, det borde ju vara samma sak! Men vi har en bra bit kvar till ett jämlikt samhälle, och kvinnor, i egenskap av en samhällsgrupp som inte har tillgång till sina mänskliga rättigheter i samma utsträckning som alla andra, behöver fortfarande ett starkt skydd.

Redan 1792 hävdade Mary Wollstonecraft i skrivelsen "Till försvar av kvinnans rättigheter" att kvinnan inte skapats för att vara mannen till behag, utan är en självständig varelse som har rätt till samma uppfostran och utbildning som män. Först hundra år senare fick kampen för lika rättigheter fart i och med kraven på rösträtt som ställdes kring förra sekelskiftet. Sveriges kvinnor fick kommunal rösträtt 1919, och allmän 1921.

Sverige var dock ingen föregångare på det här området, många länder hade varit snabbare med att införa rösträtt för kvinnor. Trots det, så var en majoritet av världens kvinnor inte röstberättigade vid FN:s bildande 1945.

FN:s arbete på kvinnorättsområdet

I FN:s stadga anges som ett av FN: s ändamål att främja lika rättigheter för alla, oavsett kön. När den allmänna förklaringen om de mänskliga rätttigheterna lades fram 1948 blev den ett grunddokument för FN:s fortsatta arbete med mänskliga rättigheter. I artikel 2 stadgas att "envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt". Artikel 2 etablerar den viktiga jämställdhetsprincipen.


FN:s därefter kommande konventioner och deklarationer har alla tagit sitt avstamp från den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Jämställdhetsprincipen återfinns i 1966 års konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter, samt om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, likaväl som i tortyrkonventionen, barnkonventionen och konventionen mot rasdiskriminering. Kampen för kvinnors rättigheter inom FN har hela tiden pågått parallellt med den kamp som kvinnorörelsen drivit. Fokus låg till en början på jämställdhet inom medborgerliga och politiska områden, samt utbildning, arbete och rättten att behålla sin nationalitet. Därefter kom frågor som tidigare ansetts vara av privat natur, såsom äktenskapet och mödraskapet, att debatteras öppet på den internationella arenan.

FN:s kvinnokommission

Ett år efter FN:s bildande inrättades kvinnokommissionen av ecosoc - FN:s ekonomiska och sociala råd. Kvinnokommissionen gavs till uppgift att arbeta för jämställdhet genom att förbereda rekommendationer och rapporter inom politiska, ekonomiska, sociala och utbildningsrelaterade områden, samt genom att belysa specifika problem där behovet av ingripande var akut.

Kvinnokommissionen utgörs av representanter från 45 medlemsstater, med en mandatperiod på fyra år, valda för att säkerställa en rättvis representation från alla delar av världen. Länder som inte representeras är dock välkomna att delta som observatörer i kommissionens arbete. Kvinnokommissionens mandat utökades 1987 till att inbegripa uppföljning och utvärdering av efterlevnaden av existerande kvinnorättsdokument på både global och regional nivå.

Efter kvinnokonferensen i Peking 1995 har det slutdokument som då antogs kommit att utgöra grunden för kommissionens fortsatta arbete. Sverige har representerats i kvinnokommissionen under perioderna 1954-59, 1975-78 och 1988-91. Sedan Sverige blev medlem i EU har flertalet frågor drivits gemensamt av EU-länderna.

1951-1975

På 50-talet började arbetet för jämlikhet att bära frukt. ILO-konventionen om lika lön för likvärdigt arbete från 1951 följdes raskt av 1952 års konvention om kvinnans politiska rättigheter, vilken bland annat slår fast rätten att rösta och inneha offentliga ämbeten. Frågan om kvinnors rätt att behålla sin egen nationalitet vid giftermål med en utländsk man var ett av kvinnokommissionens första stora fokus. Dessa kvinnor ansågs särskilt utsatta eftersom de ibland gjordes helt statslösa. Konventionen om den gifta kvinnans nationalitet antogs 1957, men med ett stort antal reservationer eftersom idén om att en nations egenintressen skulle kunna köras över av en internationell princip om jämställdhet var tämligen svårsmält för många stater.

Även skadliga seder, bland annat kvinnlig könsstympning, började diskuteras under tidigt 50-tal. I en anslutande ECOSOC-resolution uppmanades medlemsstaterna att arbeta för att sådana bruk genast skulle upphöra, men problemet lades på hyllan då tiden inte ansågs mogen för att föra en så pass känslig diskussion. Efter pådrivningar från kvinnokommissionen lyckade ECOSOC 1962 få igenom en konvention om medgivande till äktenskap, minimiålder för äktenskap och registrering av äktenskap, samt en rekommendation i samma ämne 1965.

År 1967 antogs deklarationen om avskaffande av diskriminering mot kvinnor, vilken föregåtts av fyra års diskussioner och meningsskiljaktigheter, främst på familje- och arbetsrättens områden. År 1975 utropades på förslag av kvinnokommissionen till ett internationellt kvinnoår för att uppmärksamma världen på att diskrimineringen av kvinnor fortsatte och för att öka de gemensamma ansträngningarna på detta område. Den första internationella kvinnokonferensen anordnades i Mexico City samma år. Konferensen resulterade i en principdeklaration och en aktionsplan där man efterlyste skapandet av en konvention för avskaffande av diskriminering av kvinnor. Dessutom utropades 1976-85 till FN:s kvinnoårtionde.

FN:s kvinnoårtionde 1976-85

Under kvinnoårtiondet framhölls för första gången det faktum att kvinnors rättigheter inte bara berör kvinnorna själva, utan är tätt sammankopplade med alla människors välmående. Nya studier kunde visa att förbättrad hälsa, bland annat lägre barnadödlighet var ett resultat som kunde kopplas direkt till moderns utbildningsnivå. Under denna period tillkom två självständiga FN-institutioner; INSTRAW och UNIFEM.

INSTRAW är ett internationellt institut för forskning och utbildning i kvinnofrågor, och UNIFEM är FN:s utvecklingsfond för kvinnor. Den andra världskvinnokonferensen hölls i Köpenhamn 1980 för att se vilka framsteg som gjorts sedan Mexico City, och för att uppdatera aktionsplanen. Trots stora meningsskiljaktigheter kunde man till slut ändå anta den.

Nairobi var värd för den tredje världskvinnokonferensen som hölls 1985. Konferensen blev en avslutning på FN:s kvinnoårtionde, och dessutom mycket framgångsrik - de 372 paragrafer långa s.k. Nairobistrategierna antogs enhälligt. Strategierna behandlar fem områden: jämställdhet, utveckling, fred, särskilt utsatta kvinnor och internationellt samarbete.

Äntligen en kvinnokonvention!

Redan vid FN:s tillkomst fanns idén om en separat konvention för kvinnors rättigheter, men det var inte förrän 1974 som arbetet tog fart på riktigt. Konventionens första utkast fick inte något stort gehör, men kunde trots meningsskiljaktigheter slutligen antas av generalförsamlingen 1979 med 130 röster för, inga emot, och 11 avståenden.

Tyvärr hade nästan 40 länder reserverat sig mot delar av konventionen. Reservationerna riktar sig mot elva olika artiklar. De flesta gäller artikel 29 rörande lösande av tvister med internationella domstolens hjälp, samt artikel 16 vilken handlar om avskaffandet av diskriminering inom äktenskapet och i familjelivet.

I april 2004 har 177 av FN:s 191 medlemsstater ratificerat kvinnokonventionen. Kvinnokonventionen är unik genom sitt krav på att regeringar skall inrikta sitt arbete inte bara på att utrota diskriminering av kvinnor i den offentliga sfären, utan även i det privata livet.

Beijing

Fem år efter konferensen i Nairobi visade en utvärdering att framstegen var nedslående små. Efter ytterligare fem år var resultaten något bättre, men långt ifrån att leva upp till Nairobi-strategierna.

Den fjärde världskvinnokonferensen hölls i Beijing 1995. Den kom att få det högsta deltagarantalet i FN:s historia. 189 länder antog Beijingdeklarationen och en handlingsplan för arbetet med jämställdhet fram till år 2000.

Handlingsplanen definierar 12 kritiska områden som berör kvinnor, nämligen fattigdom, utbildning, hälsa, våld mot kvinnor, kvinnor och väpnade konflikter, ekonomi, kvinnor och makt, institutionella mekanismer för framsteg för kvinnor, mänskliga rättigheter, miljö, media samt flickors situation. Framsteg görs, men nya problem har också uppenbarats, bl.a. trafficking med kvinnor och flickor.

Framtiden

I september år 2000 samlades 147 stats- och regeringschefer till ett toppmöte i New York för att diskutera världens framtid. Mötet resulterade i Millenniedeklarationen, bestående av åtta punkter vilka beskriver mål som ska vara uppnådda år 2015. I deklarationen fastslås att det finns ett kollektivt ansvar för att principerna om människors värdighet, jämlikhet och jämställdhet upprätthålls på det globala planet.

Betydelsen av att säkerställa kvinnors rättigheter som ett steg på vägen mot en bättre värld erkänns i flera av målen. Bland annat ska flickor och pojkar ges samma tillgång till utbildning på alla nivåer och mödradödligheten ska minskas med tre fjärdedelar.

Deklarationen slår fast att stärkandet av kvinnors makt över sina egna liv är ett effektiv sätt att bekämpa både fattigdom, hunger och sjukdomar, och därigenom stimulera en utveckling som verkligen är hållbar.